1682 - 1764 English painter. He probably received some instruction from Jan Wyck in the 1690s, and he was possibly patronized from an early age by the aristocratic households of Beaufort and Coventry (as was Wyck), perhaps while working as a page to Lady Anne Somerset at Snitterfield House, Warwicks. However, there seems to be no real evidence for this save his early painted view of the house and the family's later acquisition of many of his works. Joseph Farington saw a painting of Diana and the Nymphs (1707; untraced) at Antony House, Cornwall, but Wootton's earliest extant dated work is the horse portrait Bonny Black (1711; Belvoir Castle, Leics). By this time he had begun to establish himself in London, having moved there before his first marriage, to Elizabeth Walsh, in 1706.   Related Paintings of John Wootton :. | Portrait of Sir Robert Walpole | George III's Procession to the Houses of Parliament (mk25) | The Duke of Marlborough at the Battle of Oudenaarde | Mr John Ward 6th Baron Ward | George II at Dettingen |
Related Artists:
BRAY, Salomon de
Dutch Baroque Era Painter, 1597-1664 De Bray established himself in Haarlem before 1617, where he is supposed to have been taught by Hendrick Goltzius and Cornelis van Haarlem, and where he married in 1625. He painted history paintings, portraits and landscapes. As a Catholic he probably also made altar pieces for clandestine churches. He cooperated in the decoration of Huis ten Bosch in The Hague. His works draw on the spirit of the Dutch classicism beginning at that time, and are comparable with those of Pieter de Grebber. De Bray was also active as a designer of silverwork, as a poet, as an architect and as a town planner. As an architect, he was involved in the construction or expansion of Haarlem's City Hall, Zijlpoort, and St. Annakerk (Church of St. Anne), and Nijmegen's city orphanage. One of his poems was set to music by his friend the composer Cornelis Padbru??. Salomon de Bray was the father of ten children, of whom three (including Jan de Bray) became artists. He probably died of the plague, as some of his children and was buried in the Sint-Bavokerk in Haarlem.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Domenico di Pace Beccafumi
(1486?CMay 18, 1551) was an Italian Renaissance-Mannerist painter active predominantly in Siena. He is considered one of the last undiluted representatives of the Sienese school of painting. Domenico was born in Montaperti, near Siena, the son of Giacomo di Pace, a peasant who worked on the estate of Lorenzo Beccafumi. Seeing his talent for drawing, Lorenzo adopted him, and commended him to learn painting from Mechero, a lesser Sienese artist. In 1509 he traveled to Rome, but soon returned to Siena, and while the Roman forays of two Sienese artists of roughly his generation (Il Sodoma and Peruzzi) had imbued them with elements of the Umbrian-Florentine Classical style, Beccafumi's style remains, in striking ways, provincial. In Siena, he painted religious pieces for churches and of mythological decorations for private patrons, only mildly influenced by the gestured Mannerist trends dominating the neighboring Florentine school.